Wednesday, March 23, 2011

Locked out or locked in?

Sometimes during sporting events you can see team owners and other VIPs watching the game from glass-enclosed corporate boxes. I envy them the soft chairs, good food, and close friends until I remember the time I sat in the stands of an American baseball World Series game.

A friend and I had won an opportunity to purchase tickets for game six of the seven-game series. Our team, which had started the series as the underdog, was now miraculously only one game behind. Game six, a home game, was “do or die” for our team, and “series fever” was high throughout the state. We counted ourselves among the anointed to be able to attend the game.

In anticipation of the big event, we followed that latest sports news on TV, purchased fan paraphernalia bearing the team logo, and made a bed sheet banner to bring with us. On game day, we arrived early like everyone else to a crowded stadium buzzing with fans and every kind of vendor imaginable. Our team had played in the World Series only once before, so more than anything, people were simply overjoyed that our team had made it this far. The atmosphere was electric.

The game began. Not being a baseball addict, I don’t remember the details except that it was a cliff-hanger. We hooted and cheered nonstop, and camaraderie was indivisible – complete strangers chatted and laughed, and hugged and kissed, each team our team scored. My friend and I were engaged in some serious flirting with two men in the row behind us when one of them leaned down and asked us to rub his head – it was the era of Kirby Puckett. We all snapped photos of each other and promised to share copies. But in the general chaos, we never did exchange names or addresses!

When our team hit the winning homerun, the stadium exploded. Hoarse cheering became wild screaming, followed by jumping, dancing, and more hugging and kissing! I found out later that early in the game, the din had broken the stadium's noise meter so no one really knows how loud it got in there that day. But it does explain why my hearing was muffled for three days. Our team went on to win the series and the celebratory parade, attended by thousands, was equally wonderful.

So now when I watch sporting events, I actually feel a little sorry for the people in the corporate boxes because I don’t believe they experience the same exhilaration and camaraderie you get while seated hip-to-hip with thousands of other devoted fans.

It’s also how I feel about country clubs and gated communities. Make no mistake: I, too, value cleanliness, comfort, and safety. But no glass walls or fences for me, please. I don’t want to miss life along the way.

Tuesday, March 8, 2011

Bättre att vara eller veta?

(This article is a translation of the post "A place in this world" published on November 9, 2010.)

Min systerdotter jobbar nu och ett par månader framöver på en rättshjälps- och stödorganisation för kvinnor i Mumbai, och hon har skickat sin första ”rapport” (depesch) till vänner och familj. Även om hon är berest för sin ålder, 24, så finner hon Indien både fascinerande och utmanande.

”Inget och allt är en överraskning. Jag blir hela tiden förbluffad av saker som jag hade blivit tillsagd att förvänta mig – kor ute på gatan, överbefolkning, fattigdom, trafiken, men jag är fortfarande, hela tiden, på min vakt. Vilket är bra, för annars skulle jag bli överkörd av en bil, rickshaw eller en ko.”

Något jag särskilt lade märke till var att, även om hon trivs och tycker om många saker i landet, så, som en ung ”västerländsk” kvinna på egen hand har hon förstahandsupplevelser av kulturkrockar med män.

Om män:

”Vänliga gester är en inbjudan. Att råka nudda vid någons arm är en inbjudan. Ögonkontakt är en inbjudan. Att högt skrika: ’Nej! Prata inte med mig!’ är en inbjudan. Det är verkligen svårt. Jag går runt alldeles känslig för mäns blickar och är hela tiden på min vakt för min ’fiende’ – 50 procent av befolkningen. På min arbetsplats finns det bara kvinnor, och jag är en regelbunden resenär i kvinnornas tågkupé. Jag är rädd att jag ska glömma hur man umgås med män på ett normalt och hälsosamt sätt. Så, mina vänner, när jag kommer hem - ta det inte personligt. Det är en djungel för kvinnor där ute.”

Det påminner mig om en upplevelse jag hade för flera år sedan i Tunisien. Jag gick till en bank för att hämta ut pengar och när jag var klar med min transaktion sa den manliga bankkassören, ”I love you”. Först trodde jag att jag inte hade hört honom rätt, eftersom jag bara hade sagt ungefär fem ord.

Uppenbarligen var det inte personligt – jag tror att mitt utländskta pass hade väckt hans uppmärksamhet – men jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle hantera en sådan kommentar!

Jag antar att det var meningen att jag skulle bli smickrad, men jag blev snarare mållös. Jag mumlade bara tillbaka ”Thank you” och tog mig därifrån så snabbt som möjligt.

Min systerdotter hade också kommentater om några dagar i Dubai:

”Även om jag klädde mig väldigt anständigt/sedesamt så stack jag ut bara genom att vara kvinna och framförallt en västerländsk kvinna. Överraskande nog, kändes det mycket bekvämare i Deira än i de rikare delarna av Dubai. I Deira fanns det mycket mer människor, så man var mycket mer anonym. På andra ställen var jag anledningen till att bilar saktade ned och körde vid sidan av mig medan jag gick, eller körde till andra sidan vägen och tyst tittade medan jag passerade...Jag kände mig förföljd och terroriserad endast på grund av mitt kön... Chaufförerna trodde att jag var prostituerad för att jag var kvinna, ensam och västerländsk. Det föder en hemsk känsla av skam och sårbarhet. Det slutade upp med att jag spenderade mycket pengar på taxi.”

Jag har pratat med andra kvinnor om det här dilemmat. Man försöker visa respekt för lokal kultur, man klär sig anständigt/sedesamt, man tänker på sitt uppförande och försöker att inte dra till sig uppmärksamhet, men det är mer än bara utseende. Det handlar också om ögonkontakt, uppträdande och, faktiskt, varje aspekt av ditt kroppsspråk - och det skriker självbestämmande och det fastställer dig som någons jämlike, man eller kvinna.

Dessa saker är nästan omöjliga att hålla tillbaka utan att förstöra den egna självkänslan, vilket är det kroniska dilemmat för västerländska kvinnor som reser i delar av världen där acceptabelt beteende hos kvinnor är mycket mer reglerat. Hur kan du maskera eller ändra på vem du är?

De säger att man inte saknar det man aldrig haft. Som en ”västerländsk” kvinna är det svårt att tolerera regressiva attityder; men det är hjärtskärande att veta att de flesta kvinnorna i världen sällan uppmuntras till att drömma, tro eller våga.

Åtminstone vet de inte vad de går miste om...hoppas jag.