(To read this article in English, click Doctors never make mistakes.)
I december fick jag dagskirurgi (inne på morgonen och hemma på eftermiddagen) för att förbättra ett ärr som jag fick på grund av bortopererande av livmodern för två år sedan. Innan den senaste operationen ringde jag till Socialstyrelsen för att kolla om det fanns prickningar mot läkaren som skulle utföra operationen. Den som svarade förklarade att en patient hade anmält enheten, inklusive den aktuella läkaren, men att efter en undersökning blev beslutet att inga fel hade gjorts.
Inga fel gjordes. Men det önskade resultat för patienten som anmälde enheten hade inte uppnåtts på grund av beslut som fattades av dem som jobbade där.
Något gick fel, men ändå hade ingen gjort fel. Det påminde mig om min första operation när kirurgen klippt bort urinledaren under bortopererande av livmodern och man behövde fästa om urinledaren. Uppmanad av personalen och som rutin anmälde jag operationen hos Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) för kompensation för några av de besvär som följde på grund av operationen. Men anmälan avslogs med hänvisning till att läkaren inte hade gjort fel.
Inget fel? Hur kan det vara så? Skall man skada urinledaren under bortopererande av livmodern?
Jag förstår att medicin är en konst - att det inte finns några garantier. Man kan inte alltid förutse resultatet. Ibland kan det dyka upp oväntade problem och att resultatet kan variera beroende på omdöme, skicklighet, och erfarenhet hos personen som utför operationen. Men där ligger problemet: läkare är människor, och människor gör misstag. Det är bara mänskligt. Frågan är egentligen om läkaren borde ha vetat bättre eller handlat bättre? Fattade läkaren ett beslut eller gjorde något som andra läkare i samma situation skulle anse som orimligt? Var läkaren försumlig?
När Socialstyrelsen och LÖF påstår att läkaren inte gjorde fel menar de egentligen att läkaren fattade rimliga beslut under givna villkor, trots oönskade resultat eller medföljande skador. Men det finns problem med att läkaren och andra använder förskönande omskrivningar som ”komplikation” istället för ordet ”misstag.” Det förklarar problemet med oförutsedda omständigheter eller krafter som läkaren inte kan kontrollera och frikänner därför läkaren från direkt ansvar för sina åtgärder och sina beslut. Men urinledningen klippte inte sig själv. Någon klippte av den.
Jag förstår att min situation var besvärlig och att det faktiskt inte är ovanligt att urinledningen klipps av under bortopererande av livmodern. Men det var tveklöst ett misstag. Att då inte erkänna detta gör att myten om den ofelbara läkaren bevaras. Det hjälper inga.
Läkare lär sig aldrig ödmjukhet – för det finns inget mer ödmjukande än att titta någon i ögon och säga, ”Jag gjorde mitt bästa men jag gjorde fel. Jag ber om ursäkt.” Det får heller inte människor att acceptera att trots att man försökt göra sitt bästa händer misstag, ibland tyvärr med förfärliga konsekventer.
Jag förstår att om en läkare, mer så dock i USA, medger ett misstag är det att öppna för en stämning eller en rättegång. Men även i Sverige, där patienter inte direkt kan stämma en läkare, finns det samma motvilja hos läkare och myndigheter att oförbehållsamt erkänna och diskutera misstag i sjukvården. När jag ringde till LÖF för att kolla läkaren var kvinnan som pratade med mig lite misstänksam när jag ställde frågor. Då frågade jag henne, ”Varför är du så defensiv? Jag ställer frågor om läkaren på grund av att det inte finns ett annat sätt för att få informationen om honom.” Då kopplade om henne lite och sade, ”Ja, men några människor…,” utan att avsluta meningen.
Så snart som vi tar ned läkarna från piedestalen eller de klättrar ner själva kan vi prata lugnare om mänsklig ofullkomlighet och om patientens förväntningar, liksom om skillnaden mellan förklarliga misstag och försumlighet. Ett fel beroende på omständigheterna? Litet skadestånd. Försumlighet? Stort problem.
© 2012 Kvick Thoughts. All rights reserved.
(See related posts "We are not Dr. God" and Name game.)
